En ny tid
Ännu en tid har gått, satt sina spår och skapat nya erfarenheter. Det är dags att åter ventilera mina tankar om livet och dess möjligheter.
Frågorna har senaste tiden hopat sig, svaren har lyst med sin frånvaro och situationen skapar en smärre kaos inombords. Detta kaos liknat med en kokande kastrull ger en mystisk känsla inom en, att vara allt men ingenting. Det som nu startat är i längden ohållbart, en cirkel utan goda vägar ut. Något kommer bli hårt, smärtsamt och galet. Alla frågor sammanfattas så lätt, varför? Varför är ett klurigt ord, utan egentlig mening.
Sedan en tid har känslorna sakta runnit från mig, försvarslöst har jag sett dem lämna mitt inre. Ett leende som tidigare gav värme ger nu ingenting, det känns tomt. Denna tomhet inger en känsla av kyla och ensamhet.
Bygga upp förtroende för någon är svårt, att gång efter gång få se sig lurad tar på orken, även framför detta på hoppet om att "den" existerar. Tappas hoppet tappas viljan tappas hela alltet.
Min egen bild är att med vilja och hopp kommer saker lösa sig, i detta nu tvivlar jag starkt. Glädjen till nya saker seglar även den sakta iväg, livet går som i en motor, runt runt utan förändring.
Känslan av det perfekta är även den något komplicerat. Se på en oreda och må bra, något som för mig är så långt borta, för någon annan så självklart. Vält garderoben över golvet, se på det och le, hur gör man? I detta nu finns endast en telefon på skrivbordet som avviker från standarden, detta pga hur den ligger, t.o.m färgen stämmer in, svart & röd precis som allt annat. Först nu har man insett, detta är skadligt.
En dag hoppas man alltid att något stort ska hända, lyssna hellre till citatet "enjoy the little things", detta gjorde aldrig jag, har hela tiden väntat på under, denna förhoppning kommer förbli något icke-fysiskt resten av tiden. Låt ljuset inom dig brinna, bjud aldrig din bäste vän på ett falskt leénde, tänk en gång extra och känn värmen komma ur dig genom leéndet.
Låt oss ta varann på allvar, se aldrig på din vän och tänk "Du är jobbig när du ringer 4ggr varje dag och fråga vad jag gör", se det åt andra hållet, ta vara på din tid, den är kort men ack så viktig.
En liten kommentar kan göra en hel dag för någon annan, glöm aldrig det.
/Linus
En förklaring följer..
Ord som berör
Denna värld, full av olika personligheter och viljor, vissa har, andra saknar.
För mig känns oförståelse hemskt, jag klarar inte av att inte bli förstådd, det får än att krympa så fruktansvärt fort.
En gång fanns allt, det föll och psyket skrek i protest, en mardröm blev plötsligt sann, jag klättrade långsamt den långa vägen tillbaka och klarade av det, en viss stod och stöttade upp mig under hela perioden, denna person har idag mitt hjärta i sin hand, den ger mig korta blickar in i paradiset. Nu står vi här, vi två hand i hand och ser mot bergets topp, sluter händerna i varandras, ser rakt in i motståndes ögon och ler, säger bestämt i takt, "Vi klarar det här", allt jag önskar är att vi håller våra ord.
I dagens samhälle spelar allt så stor roll, kraven på enskilda ökar hela tiden, så även på mig, ett leende av falskhet är så lätt att gömma sig i, hur känns hjärtat då?
Mitt svar, utifrån mina känslor är för jävligt, att få chasen jag fick under gårdagen var underbar, att få uppleva det kändes som himmelriket.
Mitt inre är svårt att övertyga, en kräsen sida träder fram och jag intar en trattformad position. All uppsamlad fakta ska stämma, varje punkt, varje steg måste vara rätt, annars backar jag min väg direkt och säger ifrån. Att någon direkt kan övertyga mig, utan en rörelse, utan en blick var för mig en omöjlighet, denna människa är idag min vän, min närmsta, den som vet mest om mig, ja, den är min andra halva. Ett leende likt ingen annan förde mig i dina armar, ett tåg i silver har gjort mitt liv, de förde mig till himlen. En så liten touch, en så stor innebörd, en bänk i ett köpcentrum, ett så stort steg för mig, för dig kanske ingenting. 19.48, ett klockslag som sent ska glömmas, smärtan inom en, känslan av hur tårkanalerna fylls och hjärtat skriker nej. En dag hoppas jag kunna klara det, veta att jag snart är där igen, några timmar och jag är åter där jag började, idag handlar det om månader. Jag hoppas kunna knyta mina arma händer, sätta foten i marken och säga "Nu är det slut på det här, vi ska klara oss nedför bergets sluttning". Sluttningen ska leda oss rakt emot ett liv tillsammans, tätt intill varann fyllt av värme, en filt i gräset, ett bord som välte, en flaggstång på bilen, minnerna som alltid kommer finnas inom mig vill ha sällskap, de ber mig, snälla du, ge oss nya vänner. Hjärtat säger, lilla du, ta vara på det här, chasen får du nu och aldrig mer.
Babyhun, jag älskar dig.
Puss & Kram
2009.06.26 20.47
Höst.
Det är kallt och ruskigt, allting är mörkt.
Det enda som livar upp är de färgglada löven i träden,
lyckan är bortblåst, och tankarna på sommaren dyker upp,
när man slapp frysa och kunde gå barfota i gräset,
varför inte varmt hela tiden?
Man får använda massvis med kläder och det tar tid att göra sig klar,
tänk att hoppa i en t-shirt och ett par shorts o bara hoppa ut, ohja, jag saknar det!
Just nu är bloggen en sorts terapi för mig, där jag bara kan skriva mina åsikter,
texterna är kanske meningslösa för er, men för mig lättar en sten ifrån hjärtat i samma takt som inläggen ploppar upp.
Hoppas ni har översikt med detta, jag skriver för min egen skull och inte för någon annans.
Allt för idag, Ha det så bra.
Ps. I Love You
Ett skratt för mycket.
Gömma känslor, städa undan, varför göra det?
En dag kommer allt komma ifatt, ge aldrig någon skit de inte är värda. Personen som fick skiten kommer en dag slå tillbaka, att inse fakta är vad livet går ut på, du kan gömma din fakta, men en dag kommer den bubbla upp till ytan,
Dagen allt kommer ifatt, när locket på grytan öppnas och tårarna rinner kommer jag stå brevid och skratta.
Mina ord är hårda, de är hjälplösa, för fakta vägrades att inse. Varör inte inse? Varför inte förstå?
Jag är en ynka liten människa, men så full av viljor, så mycket åsikter.
Jag kommer aldrig inse, även om jag tror det själv hur lite jag faktiskt kan göra. Men det lilla jag kan göra kommer jag göra, jag kommer slutföra det och hela tiden kämpa vidare, för utan vilja, hopp och kärlek är jag ingenting.
Tre ord, tre ord som beskriver hela mitt liv. Jag lever för orden, röd,vit och eldens glöd.
Mycket förändras, så även jag, men jag kommer alltid längst in vara samma jag, med samma ord och samma vilja.
Jag kommer aldrig vända min kappa efter vinden, enligt mig är såna personer inget värda, och jag står för att jag tycker det, för de är inga människor, även en maskin kan vända sig efter vinden, människan har känslor, känslor som styr kappan, tänk på det nästa gång du röker för att kompisen vill det, låt tanken "Jag är ingen människa, jag är en maskin" ploppa upp i ditt huvud.
Som jag nämnde innan, mina ord är stenhårda, och kanske idiotiska, vem vet? Men jag står för dom, och kommer alltid göra det.
Tack för mig denna gången,
Ps, I Love You.
Låt orden flöda..
En tid har förflutit, mycket har hunnit hända sedan jag sist besökte denna plats. En del har förändrats, en del har försvunnit, annat har tillkommit. Jag har upptäckt saker jag aldrig sett förut, både bra och dåliga.
Mitt liv har förändrats, jag har öppnat ögonen för människor i min omgivning, att se till att mina vänner mår bra är minst lika viktigt som att jag mår bra. Jag kan inte vara glad om min vän är ledsen, mitt samvete säger ifrån. Jag besitter massvis med känslor, innan behöll jag dom för mig själv, nu låter jag dem komma ut. Att sitta inne medför mycket känslor resulterar i att grytan kokar över då och då, när det inträffar blir livet sjukt jobbigt, ingenting blir roligt och man stänger in sig i sig själv. Nu lättar jag på locket lite då och då, detta medför att jag undviker en "överkokning". Usch, texten låter som en kemilektion, men trots allt så är det väl det människan handlar om? Kemi, rätt kombination ger rätt reslutat.
Jag har aldrig sett en ensam man eller kvinna få barn, det behövs en kemisk reaktion.
Jag vet inte ens varför jag sitter här och skriver om helt oviktiga saker, kanske för att jag har tråkigt?
Ps. I Love You.
Oskyldigt anklagad.
Nu sitter jag här igen, orden är många inom mig men vill inte riktigt ner i fingrarna. Jag har bara en sak att säga, tänk klart innan ni anklagar någon. Misstag kan alla göra och missöden kan ske, men ibland går det bara för långt. Anklagande och oskyldiga påhopp blir för mycket, och just idag var det en sån dag. En historia med luddiga trådar, jag knöt tydligen ihop dom, utan vilja eller medvetet. Ord misstolkades och allt blev fel. Hos någon utnyttjades maktbehovet, orden va skarpa och skar in i mig, trots att jag var utom vetande. Inom mig växte den blå bollen, hatets boll tog åter eld. Mina ord var få och innehållslösa, allting var som en bubblande gryta med tejpat lock, trycket inom mig kändes enormt. Gråt var långt ifrån nära, men utbrottet var extremt nära. Några få ord till ifrån hans sida och katastrofen hade varit ett faktum. Att kunna gå in så, orutinerad och oproffisonellt på ens egna område. Jag ifrågasätter kompentens och tankeställningen beteendet baserades på, jag tycker det är sjukt och oansvarigt. Vad gör utbildning för skillnad, när ändå maktbehovet har en klar överhand? Vad bor vi i egentlige, vi har en tillit till er. Ni är till för att skydda oss, min tillit till er sjunker mer och mer, när jag ser vad ni igentligen gör. Hur bra mår ni egentligen själva? Maktbehov och rädsla tror jag är två avgörande faktorer, ta tag i er själva innan ni ger er på andra. Ni ska trots allt se till att vi är säkra, så sköt det på ett snyggt sätt.
Jag är besviken, jag skulle bara vilja sammanfatta ert beteende med ett ord, pinsamt.
/Linus I.
9B
Hej på er.
Sitter uppe, kunde inte sova. Allting känns så lustigt, om 1.5vecka börjar skolan, jag vet ingenting, allting känns lustigt. Tänk att jag ska börja i en ny skola, nya kompisar och ett nytt liv. Jag har så många gåner tänkt tillbaka på de tre senaste åren. De har varit de tre bästa åren i mitt liv, jag var skeptisk och osäker till en början, alla dessa idrottsnördar, med lilla mig, min försoffade grej. Det gick några veckor, det blev lite problem mellan mig och några flickor, men det löste sig alldeles perfekt. Tänk, jag tror alla kommer ihåg första gången Pelle klev in genom dörren och sa "Hallå 7B", någon som håller med mig? Nu sitter jag här, halv ett på natten och tänker tillbaka. Varje morgon var en plåga, man ville aldrig gå upp, men väl i skolan försvann tröttheten och livet var en lek. Tiden gick, och vi med den, sommarlovet närmade sig med stormsteg. Åttan började och humöret blev glatt igen, vi var verkligen ett toppengäng. Nian kom lika fort den, och tog slut, klassresan till Tina var jättehärlig och sorgsen på samma gång, det var sista gången vi fick vara tillsammans, vi, vi som började som små ovetande sjuor för tre år sedan. Vi blev så mycket, en familj. Vi var alla så sammanklistrade, vem som helst kunde prata med vem som helst. Det var ni som fick mig att orka genom högstadietiden. Tiden med er har varit alldeles underbar, och jag är så tacksam för att ni finns, ni alla.
Jag vill tacka er alla så himla mycket för allting, och ni ska veta hur mycket jag saknar er, 3 år till hade inte gjort mig något. Ni har alla varit som min familj, ni är bäst. 9B 2008 - jag kommer aldrig glömma er.
Tack så mycket för tiden.
/Linus I.
Att kämpa för noll & ingenting.
Varför? Det ordet passar in i så väldigt många olika sammanhang. Tänk hur många situationer du kan använda dig av ordet, kanske världens mest betydande och viktigaste ord. Att kunna ifrågasätta saker är guld värd, utan frågor kommer du aldrig lära dig något.
Nog om det, det var en tid sedan jag var här sist, tiden har flutit på, sommaren har hunnit komma runt knuten och solen strålar vid sina små tillfällen. Jag har hunnit med mycket, både roliga och tråkiga saker. Igår hände någonting, mitt inre vände om, allt skönk ner i botten för stunden, ilskan bubblade upp inom mig och allting kändes så värdelöst. Så vilse och okontrollerad, humöret tar över och man är inte längre man för sina handlingar, någon som känner igen sig? Jag öppnade dörren till mitt garage, då försvann leéndet ner i djupet. En person, vill inte nämna vem hade rivit ut precis allting, det såg ut som kriget där inne. Jag har hållt på att försöka få ordning där inne i flera månader, jag hade äntligen lyckats och såg fram emot att börja skruva igen efter semestern. Att mötas av den synen, förundrad över att man ens kan vara så respektlös att göra något sånt blev jag tokig. Tänk om man kunde få ha något som man vill för en enda gång? Inte ens en egna saker ska man få ha, nej fyf*n. Vad ska man göra? Allting känns så hopplöst vid ett sånt tillfälle, personen ska vara glad att den inte var där. Man gör inte så, jag hoppas att personen ser detta och skäms riktigt ordentligt. Men dennes samvete skulle aldrig ta illa upp och städa upp, nej det vore ju att sjunka. Vem är så klen att man kan plocka upp efter sig? Är det så himla svårt? Jag bistår med plats och verktyg, allting. Vad blir tacken? att man river halva stället och slänger skiten omkring sig? Är det så, gör man det? Tackar man någon genom att förstöra för den? Jag tycker själv att det låter så fel.
Aja, detta var vad jag hade för denna gång. Känns iaf lite bättre när man fått skriva av sig lite.
Kanske kan hosta upp något lite senare om orken finns, då i lite gladare och mer lustfylld form.
/Linus I.
Back in time.
Det var länge sen nu, allt för länge sen.
Jag ser detta som ett sätt att få skriva ner sina tankar, en fri plats där du inte är tvingad att läsa.
Just nu befinner jag mig där, jag behöver få skriva av mig lite.
Just nu känns allt så segt och tråkigt. Så länge kvar till sommaren och allting, solen är borta, min främsta energikälla faktiskt. Vissa saker har kommit fram, saker som kanske inte alltid varit så positiva för människor i min omgivning, saker som skrämt och rört om. Det är sånna saker man får leva med, tiden brukar lösa väldigt mycket, och så även detta problem skulle jag tro. Sömn-bristen börjar komma ifatt mig, som alltid kommer den när den behövs som minst. Som tur är finns du där ute, du som sätter knogarna mot hakan och säger, "kom igen nu din jävel". Det är det som får mig att ge mer, att hela tiden överträffa mig själv. Det är därför jag satt mina fötter på denna jord, för att bli älskad,hatad och finnas till. Vem mår bra av att stå kvar på samma punkt och aldrig komma vidare? Inte jag iallafall. Att hela tiden gå framåt är mitt livsmål. Som en viss person sa, "Be mig så stannar jag kvar". Det finns människor i denna värld som verkligen går in för att trycka ner andra, det är dessa som ger mig energin att fortsätta. Att hela tiden överbevisa min kompetens och andras tro är min glädje. En viss person sa en gång till mig "Du slutar aldrig att imponera på mig", det är några ord jag tänkt väldigt mycket på. Vad gör jag när jag nått min gräns? Alla har sina gränser, det vet både du & jag. Det skrämmer mig, tänk om det en dag tar stopp? Som tur är finns det alltid människor som står brevid och trycker ner än, vet ni själva hur mycket ni gör bort er? Glädjen blir alltid lika stor när man ser era miner när det väl är klart.
Men sen finns det ett undantag, ni som alltid står kvar vid min sida, ni som alltid stöttar när det är tungt och jobbigt, som ger mig råd och tips hur jag ska göra. Ni är värda så himla mycket för mig, jag vet att ni vet vilka ni är, "Ingen nämnd, ingen glömd" som man brukar säga. Ursäkta uttrycket, men tack så jä*lar mycket för att ni finns! Utan er vore jag ingenting.
Detta var allt för denna gången.
Ha det så bra!
/Inuz.
Världen.
Vågar inte människor längre stå för vilka dom är? Vara sig själva, och visa sin egna sida?
Man blir så less på människor vilka har svårt med sig själva men släpper ut det på andra istället för att ta itu med det själva. Är det pinsamt, eller är det ren feghet? Vad det än är så förstår jag inte hur man resonerar. Nån som vill förklara för mig?
Men det är tur att det faktiskt finns människor där ute, som står för vilka dom är, som resperkterar och visar hänsyn. Utan dessa skulle våran värld inte funka, så stå upp och visa vilka ni är! Vill säga tack till alla dessa!
En kort med ack så betydelsefull text enligt mig.
Tack för att du tog dig tid att kolla.
Ha det bra.
Trött.
Kan beskriva mitt tillstånd just nu med ett ord, less.
Allt är så jävlar tråkigt just nu. Ingenting känns roligt, allt känns helt meningslöst. Så in i helvete rent ut sagt.
Varför ska det alltid bli såhär förr eller senare? Allting kommer på samma gång, jag drar igång mer och mer. Varför gör jag såhär? Vad tänker jag med? Varför inte låta "de andra" vara medans jag tar itu med mig själv? Jag vet inte. Varför kan jag inte bara spela med och låtsas att den andra har rätt för att slippa bråk? Varför inte bara skita i alla andra en stund? Det går inte, jag är omsluten av "andra" dag in och dag ut. Det känns skitdåligt just nu.
Jag har tappat bort mitt leénde? Vart har det tagit vägen? Det är uppenbart att någonting är riktigt fel. Kan någon svara mig på vad det är? Sofia, du vet att jag älskar dig som fan! Jag vill inte det här egentligen, det är mitt fel. Det är mitt fel att göra som jag gör, jag måste ändra på det. Det är inte ditt fel, förlåt. Jag har varit elak mot dig, du var inte värd det. Du ställer alltid upp för mig och hjälper mig, jag skäms över mig själv just nu. Snälla du, förlåt. Jag vet inte riktigt själv hur jag fungerar just nu, det är nog detta som kallas grova humörs-svängningar. Jag hoppas och vill verkligen att allting ska bli bra igen, för detta känns inte ett skit bra. Helvete rent ut sagt.
Livet är inte riktigt på min sida just nu, och det känns inte särskilt roligt. Du vet att det är dig jag behöver, även om jag inte alltid visar det.
Hoppas det blir bra,
Stå upp.
Dock slog en tanke mig idag, vad är det som gör att vissa inte kan stå för sina egna ord? Mobbare som skriver anonyma sms,anonyma kommentarer osv. Varför gör man så? Om man nu ska hålla på att retas, då ska man väl iallafall stå för vem man själv är. Att säga att det finns fel hos en person är fel, felet ligger hos den som är elak, för ingen i hela världen är lik den andra. Varför ska man störa sig på dom som inte är som "andra", respektera andras personligheter. Finns det något man inte tycker om hos en annan person så undvik personen istället för att klanka ner på den, det leder ingenstans. Det blir bara värre, varför skapades vi människor? Varför finns ordet avundsjuka? Den första frågan kan jag inte finna något svar, men den andra är desto enklare, osäkerhet. Varför gå fram och börja tjabba med en person som inte gjort dig något? Är det kul att ha ovänner? Att veta att det finns människor som inte tycker om mig för att jag är känd som elak? Jag tror inte det, jag har aldrig slagit någon, men jag vet ändå vad att vara hatad innebär. Det finns helt enkelt människor som stör sig på att man inte är som alla andra, vad är det för fel med att vara sig själv? Är alla så osäkra så att dom tycker "illa" om människor som kan stå upp på egna ben? Som inte behöver följa strömmen. Jag tycker det är riktigt fel. Vart är vi på väg? Sammarbetet, vart finns det? Sköt er själva istället för att trycka ner andra i skiten.
Hoppas en liten tanke har vaknat. Säg till om jag har fel, dock med namn och motivation. Anonyma kommentarer tas inte på allvar ifrån min sida,
Ha en bra dag.
Ny dag medför nya möjligheter
Tänkte faktiskt skriva lite om det stället där jag tillbringar näst mest tid i mitt liv just nu,skolan.
Jag står nu inför ett av dom svåraste val jag någonsin utsats för, välja gymnasium. Vad vill jag bli? Vad vill jag jobba med? Vill jag gå högskola? Ja, frågorna är många.
Samtidigt som denna tanken finns i huvudet hela tiden cirkulerar också en annan tanke, hur är det med elever som har det svårt i skolan men lätt med det praktiska?
Vi har ca 1h slöjd i veckan, medans vi säkert har 25-30h teori, ett MVG i slöjd är värt 20p, och ett MVG i alla de teoretiska ämnena är värt ca 260p. Hur blir det när dessa elever ska välja? Dom kommer inte komma in på den linjen de vill, även om dom är hur duktiga som helst på sin sak, t.ex. snickra. Istället ska de gå och trampa på IV och slösa bort värdefull tid, där dom egentligen skulle kunna lärt som mycket mer om deras stora intresse. För att vilja lära sig någonting man tycker är tråkigt måste man sätta upp delmål och få något för mödan varje gång man klättrat ett trappsteg. Undrar hur många duktiga hantverkare som plockas bort varje år p.g.a deras övriga betyg, pga att de är praktiskt lagda istället för teoretiker. Är detta rätt?
Jag skulle vilja se en möjlighet att välja inriktning redan på högstadiet, där lärarna ser till elevernas inviduella kunskaper, vad just de är duktiga på. Om man tittar på hur det funkar nu så är säkert hälften av alla IV elever praktiker som inte orkade kämpa sig igenom skolan pga att det är alldeles för mycket teori. Inlärningsmetoden som används i skolan passar inte alla, jag personligen kan inte lära mig lika mycket bakom en bänk, jag måste få prova själv. Finns det någon lösning på detta? Någon som sitter på något bra förslag?
Detta var allt vad jag ville säga idag.
Tack för att du tog dig tid att läsa!
Nyupptäckare.
Idag är jag sjuk, satt och kollade runt lite på det ofantligt stora internet och hittade hit. Kollade lite och fann det intressant, det är skönt att skriva av sig ibland. Även om ingen läser det så känns det ändå bättre när man skrivit.
Vet inte riktigt vad jag ska börja med, men avundssjuka är ett riktigt hett ämne.
Jag blir så less på människor som snackar en massa, men de har inte en aning om vad de egentligen snackar om. Folk blir så sårade av allt detta snack, men andra bryr sig inte. Varför ljuga ihop någon historie för att göra någon illa? Det är fegt, varför vill man såra andra av samma art som en själv. Hur skulle djuren klara sig ensamma, helt utan "vänner"? Svar, dom klarar sig inte, och det gör inte vi heller. Så varför inte respektera andra som de är, är det något någon stör sig på, håll det för er själva, dom det berör mår inte bättre av att få höra en massa kritik. Tänk på vad ni själva gör,säger och hur ni beter er innan ni börjar kommentera andra i eran närhet. Folk slänger ur sig kommentarer hit & dit om folk och till folk, utan att ens tänka sig för. Vart är vi på väg? Hela samhället kommer sluta funka om vi slutar sammarbeta. Folk kommer springa omkring och skjuta på varandra i vart & varannat gathörn om sammarbets-förmågan helt försvinner. Vi alla är olika, ingen kan rå för hur den ser ut, så varför säga att en annan människa är ful? Kan han/hon rå för det?
Det är samma sak med kläder och prylar, man ska héla tiden ha det senaste för att känna att man är en bättre människa (tror man iallafall). Blir man bättre för att man går i dom dyraste kläderna, den nyaste Ipoden och värsta mobilen på marknaden? Jag tror inte det, jag kanske har fel, ni som tror annorlunda får gärna kommentera. Tänk på människor som knappt har mat för dagen, de kan vara lyckliga. Men hur ser vårt svenska samhälle ut? Folk köper kläder och teknikprylar för 10tusentals kronor varje månad, men är vi lyckligare för det? Uppskatta det ni har istället för att hela tiden skrika efter mer. Se er omkring, titta på hur vår vardag ser ut, hur "ha-galna" vi är. Jag tycker det är för jävligt rent ut sagt. Titta i en vanlig svensk skola, vilka är det som är mobbade? Antingen de med väldigt bra betyg eller de svagaste som inte har det så lätt alla gånger. Är det rätt? Varför finns det mobbare?
Att hela tiden ge sig på de svagaste personerna i vårat samhälle, är det rätt? Varför inte störta de svaga och glädjas åt det duktiga. Det är precis som om att vissa tycker det är fel att vi är olika. Säg grattis till klasskompisen som fått MVG på provet istället för att säga pluggis, hjälp kompisen som har lite svårt med matten istället för att sucka åt honom. Kom igen!
Ordet alldeles för många människor verkar missbruka är RESPEKT.
Kommentera gärna det jag skrivit, har jag helt fel så säg till.
Men jag hoppas också det jag skrivit har väckt en tanke hos någon, hur har vi det egentligen?
Detta var allt för mig denna gång, kanske kommer mer om jag får ett posetivt bemötande.
Tack så mycket för att du tog dig tid att läsa.
