Ord som berör
Ett inägg av vilsenhet och tomma ord, ord utan sammanhang.
Denna värld, full av olika personligheter och viljor, vissa har, andra saknar.
För mig känns oförståelse hemskt, jag klarar inte av att inte bli förstådd, det får än att krympa så fruktansvärt fort.
En gång fanns allt, det föll och psyket skrek i protest, en mardröm blev plötsligt sann, jag klättrade långsamt den långa vägen tillbaka och klarade av det, en viss stod och stöttade upp mig under hela perioden, denna person har idag mitt hjärta i sin hand, den ger mig korta blickar in i paradiset. Nu står vi här, vi två hand i hand och ser mot bergets topp, sluter händerna i varandras, ser rakt in i motståndes ögon och ler, säger bestämt i takt, "Vi klarar det här", allt jag önskar är att vi håller våra ord.
I dagens samhälle spelar allt så stor roll, kraven på enskilda ökar hela tiden, så även på mig, ett leende av falskhet är så lätt att gömma sig i, hur känns hjärtat då?
Mitt svar, utifrån mina känslor är för jävligt, att få chasen jag fick under gårdagen var underbar, att få uppleva det kändes som himmelriket.
Mitt inre är svårt att övertyga, en kräsen sida träder fram och jag intar en trattformad position. All uppsamlad fakta ska stämma, varje punkt, varje steg måste vara rätt, annars backar jag min väg direkt och säger ifrån. Att någon direkt kan övertyga mig, utan en rörelse, utan en blick var för mig en omöjlighet, denna människa är idag min vän, min närmsta, den som vet mest om mig, ja, den är min andra halva. Ett leende likt ingen annan förde mig i dina armar, ett tåg i silver har gjort mitt liv, de förde mig till himlen. En så liten touch, en så stor innebörd, en bänk i ett köpcentrum, ett så stort steg för mig, för dig kanske ingenting. 19.48, ett klockslag som sent ska glömmas, smärtan inom en, känslan av hur tårkanalerna fylls och hjärtat skriker nej. En dag hoppas jag kunna klara det, veta att jag snart är där igen, några timmar och jag är åter där jag började, idag handlar det om månader. Jag hoppas kunna knyta mina arma händer, sätta foten i marken och säga "Nu är det slut på det här, vi ska klara oss nedför bergets sluttning". Sluttningen ska leda oss rakt emot ett liv tillsammans, tätt intill varann fyllt av värme, en filt i gräset, ett bord som välte, en flaggstång på bilen, minnerna som alltid kommer finnas inom mig vill ha sällskap, de ber mig, snälla du, ge oss nya vänner. Hjärtat säger, lilla du, ta vara på det här, chasen får du nu och aldrig mer.
Babyhun, jag älskar dig.
Puss & Kram
2009.06.26 20.47
Denna värld, full av olika personligheter och viljor, vissa har, andra saknar.
För mig känns oförståelse hemskt, jag klarar inte av att inte bli förstådd, det får än att krympa så fruktansvärt fort.
En gång fanns allt, det föll och psyket skrek i protest, en mardröm blev plötsligt sann, jag klättrade långsamt den långa vägen tillbaka och klarade av det, en viss stod och stöttade upp mig under hela perioden, denna person har idag mitt hjärta i sin hand, den ger mig korta blickar in i paradiset. Nu står vi här, vi två hand i hand och ser mot bergets topp, sluter händerna i varandras, ser rakt in i motståndes ögon och ler, säger bestämt i takt, "Vi klarar det här", allt jag önskar är att vi håller våra ord.
I dagens samhälle spelar allt så stor roll, kraven på enskilda ökar hela tiden, så även på mig, ett leende av falskhet är så lätt att gömma sig i, hur känns hjärtat då?
Mitt svar, utifrån mina känslor är för jävligt, att få chasen jag fick under gårdagen var underbar, att få uppleva det kändes som himmelriket.
Mitt inre är svårt att övertyga, en kräsen sida träder fram och jag intar en trattformad position. All uppsamlad fakta ska stämma, varje punkt, varje steg måste vara rätt, annars backar jag min väg direkt och säger ifrån. Att någon direkt kan övertyga mig, utan en rörelse, utan en blick var för mig en omöjlighet, denna människa är idag min vän, min närmsta, den som vet mest om mig, ja, den är min andra halva. Ett leende likt ingen annan förde mig i dina armar, ett tåg i silver har gjort mitt liv, de förde mig till himlen. En så liten touch, en så stor innebörd, en bänk i ett köpcentrum, ett så stort steg för mig, för dig kanske ingenting. 19.48, ett klockslag som sent ska glömmas, smärtan inom en, känslan av hur tårkanalerna fylls och hjärtat skriker nej. En dag hoppas jag kunna klara det, veta att jag snart är där igen, några timmar och jag är åter där jag började, idag handlar det om månader. Jag hoppas kunna knyta mina arma händer, sätta foten i marken och säga "Nu är det slut på det här, vi ska klara oss nedför bergets sluttning". Sluttningen ska leda oss rakt emot ett liv tillsammans, tätt intill varann fyllt av värme, en filt i gräset, ett bord som välte, en flaggstång på bilen, minnerna som alltid kommer finnas inom mig vill ha sällskap, de ber mig, snälla du, ge oss nya vänner. Hjärtat säger, lilla du, ta vara på det här, chasen får du nu och aldrig mer.
Babyhun, jag älskar dig.
Puss & Kram
2009.06.26 20.47
Kommentarer
Postat av: souph
Länge sen du skrev Linus och nu var det dags att ventilera sig. <3
Trackback
